Admin

Ja, intresset för förra inlägget har inte direkt varit svalt. Det kan man inte anklaga det för. Man skulle till och med kunna säga att intresset för inlägget om blomsterbutiken väckt intresse. Väldigt stort intresse, faktiskt. Faktum är att jag nog inte sett ett större engagemang angående något av mina inlägg någonsin. Frågorna om blomsterbutiken har vällt in och jag kommer nu att besvara några av de vanligare. Jag hoppas att det ger ytterligare klarhet i detta märkliga projekt, och jag uppmanar alla som inte fått sina frågor om blomsterbutiken besvarade att höra av er i kommentarerna. Låter det bra? Då kör vi. När bestämde ni er för att öppna blomsterbutik? Frågan kan besvaras på flera olika sätt. Vi bestämde oss för att öppna blomsterbutik redan för 10 år sedan. Sedan blev det förstås inte aktuellt förrän nu, men det har alltid funnits i bakhuvudet i våra liv. Vi visste att detta på något sätt tillhörde våra öden. Det var något vi skulle göra förr eller senare. Ett annat, kanske mer verklighetstroget, svar på frågan är förstås att vi bestämde oss för blomsterbutik i våras. Jag hade tröttnat på mitt jobb och det hade min sambo också. Det var knappast första gången som det hände men den här gången kändes det som att stjärnorna låg i perfekt linje med varandra. Vi sa inget först men båda visste att det var nu vi skulle ta chansen. Chansen att starta den där jävla blomsterbutiken. Sagt och gjort! Är det mycket att tänka på när man ska starta blomsterbutik? Tro mig, det är så mycket att tänka på att vi håller på att gå i taket. Jag menar; vi var väl förberedda på att det skulle vara så men ändå är vi överrumplade på något sätt. Jag antar att det alltid är jobbigt att starta verksamhet men blomsterbutik adderar ytterligare en viktig aspekt. Det är att man arbetar med varor som är väldigt kinkiga. De kräver olika mängde vatten, olika jord, olika gödning, olika ljus och olika temperaturer. Detta, som ni kan förstå, är ganska krångligt. Ska det bli roligt? Ja, det ska bli superkul! Ursäkta språket, men jag är så jävla taggad på att testa på något nytt i livet. Ni vet, se lite vad man klarar av. Jag tycker att det är både spännande och skrämmande. Det är både något jag velat göra länge och som jag räds något kopiöst åt. Det är tudelat att starta blomsterbutik och så ska det väl få vara! Fler frågor om blomsterbutiken? Ös på!

Jag tycker att det är väldigt bra att barn lär sig om sjukdomar i skolan. Det gör jag verkligen. Jag saknar helt och fullt kunskap om läroplaner och pedagogik osv – men jag kan med handen på hjärtat säga att jag stöttar det där. Det är bra att känna till för alla och lika bra att börja tidigt. Ja, sedan är ju frågan om exakt hur tidigt man ska börja. Det är detta jag har tänkt tala med er om idag. Jag har nu nämligen att göra med en 7-åring som tror att allting är symtom på järnbrist. Det är mindre skoj. Bakgrunden är alltså att de talat om sjukdomar och åkommor i skolan. Hennes lärare har då berättat, som ett exempel, att han har järnbrist och att det var vissa symtom som avslöjade det. Poängen var att man ska vara vaksam på symtom, på järnbrist och andra brister, men det var inte riktigt vad min dotter plockade med sig hem. Hon tog med sig en stor skopa oro för att jag också skulle ha symtom på järnbrist. Detta eftersom läraren och jag är i ungefär samma ålder. Så, nu får jag utstå frågor varenda dag. Min dotter är för liten för att ens förstå vad symtom är och jag är för okunnig för att ge en adekvat beskrivning. När vi skulle hoppa in i bilen sist så slog jag i tummen i den förbannade dörren. Jag gav ifrån mig ett läte och jag såg på henne att hon blev orolig, men hon sa inget. Inte direkt i alla fall. När vi sedan rullat ut på stora vägen kunde hon inte hålla sig. ”Är det ett symtom på järnbrist som du h..” ”Nej, det är inte ett symtom, jag har inte järnbrist – kära du. Du kan släppa det och koncentrera dig på att ha en rolig dag i skolan istället. OK?”. Jag försökte låta snäll men lät nog mest stressad. När vi sedan kom fram till skolan så halkade jag på en fläck precis utanför min dörr på parkeringen. Hon frågade då återigen om det kanske var ett symtom på järnbrist. Jag svarade ”Nej, inte ett symtom på järnbrist, men däremot ett tecken på att jag behöver nya skor. Hehe” Hon sprang iväg mot en klasskamrat och jag stack iväg mot firman. Jag visste att det inte skulle sluta där. Symtom på järnbrist skulle inte lämna hennes medvetande i första taget. Därför gjorde jag mig redo på fler frågor när jag skulle hämta henne om några timmar.

Låt mig ägna ytterligare ett inlägg åt det förflutna. Om ni inte ännu märkt detta så är det något jag gör allra bäst och mest. Jag ser tillbaka till en svunnen tid och ler mot det som varit. Samtidigt blickar jag framåt och räds det som ännu inte kommit. Så har det alltid varit och jag är tveksam till att något kommer förändras. Låt oss, kära vänner, besöka en tid då jag arbetade med besök. Jag utvecklade besökssystem på ett företag som på den här tiden var väldigt litet. När tiden sedan gick växte det sig större och, som jag förstår det, är det nu det mest välrenommerade företaget inom besökssystem – i hela Norden! Det är oerhört imponerande. Trots att jag inte har någonting att göra med besökssystem längre så ser jag detta som något väldigt häftigt. Eftersom det nu var så oerhört längesen som jag utvecklade besökssystem kan jag inte riktigt minnas vad jag tyckte om själva yrket. Däremot är det som det brukar med mig; nämligen att jag minns de personer jag arbetade med. De personer som jag, under tre års tid, utvecklade besökssystem tillsammans med på daglig basis. Idag vill jag höja ett glas för dessa personer som jag tyvärr tappat kontakten med sedan jag slutade. Jimmy var min allra närmaste kollega. Han kom från samma stad som jag. Vi visste vem den andre var även om vi aldrig riktigt hälsat på varandra. Det var lite stelt i början men det lade sig snabbt. Vi blev väldigt bra vänner och vi delade många intressen. Besökssystem var han dessutom en jävel på att ta fram, Jimmy. Vi blev ett mycket uppskattat team ihop, jag och han. Vi rör oss vidare till Martin. Killen som började som en kollega men som sedan blev chef över hela teamet. En märklig situation eftersom vi hade kommit varandra väldigt nära. Han var inte bäst på besökssystem. Det var andra som var mycket bättre. Däremot var han oerhört duktig på att få folk motiverade till att göra ett bra jobb. Jag är övertygad om att detta bidrog till att våra besökssystem kom att bli så bra som de blev. Jag rör mig vidare genom teamet och inser att jag kan hålla på i flera timmar. Tyvärr hinns detta inte med utan jag måste avsluta här. Om ni däremot har några frågor, om mitt team eller om de besökssystem vi tog fram: Tveka inte att höra av er i kommentarsfältet. Jag svarar på allt som är relaterat till tiden med besökssystem. Detta lovar jag dyrt och heligt!

Hemstädning i Stockholm alltså. Det är vad jag kommer att avhandla idag. Det blev så nu och som ni vet så har jag svårt att vika av om jag bestämt mig för att skriva om något. Det får helt enkelt bli så nu. Värre kunde det ha varit. Så, varför just hemstädning i Stockholm? Jo, det är förstås för att det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärta. Anledningen till att det ligger mig varmt om hjärtat är för att jag varit verksam därinom. Det var under tre år, ganska nyligt efter att jag flyttat till Sverige och Stockholm, som jag gjorde det. Det var bra. Jag minns det som en fin period då jag arbetade med hemstädning i Stockholm. Väldigt fina kollegor som i efterhand skulle bli väldigt fina vänner. Det var bra villkor och det gav mig tid att tänka. Något som jag, minst sagt, behövde under den här perioden. Det var härligt på något vis. Sedan visste jag alltid att det inte skulle bli hemstädning i Stockholm för resten av livet för mig. Eller, Stockholm skulle det bli men inte hemstädning som yrke. Efter det där åren inom hemstädning i Stockholm tänkte jag att det skulle få vara nog. Det fick räcka. Jag skulle röra mig vidare. Mot studier, mot framtiden. Jag började plugga på KTH. Det var verkligen ingenting som jag tänkte att jag skulle göra. Det kändes även så när jag väl börjat. Var det verkligen något för mig? Jag funderade i ett par månader men bestämde mig sedan för att hoppa av. Jag gick tillbaka till hemstädning i Stockholm, men bara för ett kort tag. Eller ja, det blev till slut ett helt år till. Efter ytterligare ett år av hemstädning i Stockholm valde jag att följa mitt hjärta. Jag började studera språk på SU. På den vägen var det och är det än idag. Jag skriver och jag skriver och jag slutar aldrig riktigt. Jag fortsätter så länge någon är intresserad av att läsa. Jag fortsätter förmodligen längre än så. Pennan är mitt svärd och orden är mina vapen. Lökigt men sant. Nu får det kanske vara nog med gammalt prat om hemstädning i Stockholm – eller vad känner ni? Tacksam för återkoppling om detta!

En kreativ process förutsätter ett antal olika komponenter. En av dessa viktiga, för att inte säga absolut nödvändiga, komponenter är att släppa taget. Att inte låta logiken styra utan bara släppa lös den kreativa tankeförmågan. Detta är vad jag lär ut när jag pratar om improviserat skrivande. Det är sådant skrivande under vilket man helt hänger sig åt fantasin, den omedelbara. Vi kan ta senaste kursen som ett exempel på hur det går till. Jag gav kursdeltagarna i uppgift att skriva en berättelse om vad som helst. Precis vad som helst. Jag ombads sedan att göra detsamma. De valde ett tema till mig att skriva om och temat var husnummer. Ett husnummer är alltså ett sådant som pryder en fasad och vittnar om var i världen man befinner sig, helt enkelt. Det kommer säkert inte som en chock när jag säger att jag aldrig skrivit något om det förut. Faktum är att husnummer nog är en av de saker i tillvaron som jag sett flest gånger men mest sällan reflekterat över. De bara sitter där, eller hur?  Jag antog utmaningen. Klart att jag skulle skriva om husnummer. Jag kände mig inte nervös utan förväntansfull. Det var knappast första gången som mina elever vill att jag skulle demonstrera det jag lär ut. Det var dock första gången som ordet jag skulle tala om var husnummer. Maken till fantasi får man leta efter, till och med hos barn. ”Vi säger så” sa jag och satte mig ner vid min dator som fanns uppkopplad till projektorn. På tavlan bakom min rygg syntes sedan de ord jag skrev om husnummer. Det var en saga av bibliska mått. Husnummer som krigade mot varandra från varsin sida gatan. Ni vet, jämna respektive ojämna husnummer. Det fanns förstås en koppling till främlingsfientlighet här. Istället för, som för människor, att man krigar med utgångspunkt i hudfärg, språk och religion – ja, då krigade husnumren mot de vars siffra inte gick att dela med samma sak. Ett blodbad för att uttrycka mig milt.  Det kom en hel del skratt. Kanske de första skratt som husnummer i någon mening framkallat. Alltihop blev oerhört dumt, och någonstans är det ändå målet med kreativt skrivande. Det är så jag vill att det ska vara. Så jag vill att man ska känna när man går därifrån. Att jag ska kunna berätta en saga om husnummer och, genom kreativitet och gott berättande, engagera den som lyssnar på den. Det ni.

Man måste tillåta sig att fantisera lite också. Detta är den absoluta övertygelsen som jag och min dotter har när vi umgås. Vi berättar historier hela tiden och den ena är knasigare än den andra. Väldigt ofta handlar det om att någonting är tvärtemot hur det brukar vara. Ni vet, en värld där barn bestämmer och vuxna gör som de blir tillsagda. En värld där man ger pengar till en ATM istället för att ta ut dem. Såna saker. Sen senaste i räkningen av knas-världar som vi kommit upp med ska jag berätta om nu. Den tar nästan priset i konstighet. Detta är nämligen en värld där älgar är något som sitter på och skyddar hjulen på en bil. Fälgar däremot, ja det är ett djur som rullar runt i skogen. Dessa båda, ska sägas, ser precis ut som i vår helt vanliga värld. De har bara lite andra funktioner och egenskaper, särskilt fälgarna. Det är just fälgar vi ska fokusera på idag. Miriam och Camilla gick i skogen där de brukade vandra. Ofta gick de bara dit för att höra tystnaden eller titta på fåglar. Ibland bara för att finnas till lite extra. Idag fanns ett tydligare mål med promenaden; de skulle nämligen leta efter de fälgar de hört fanns i området. Det var lite läskigt, det tyckte särskilt Camilla som mer var en stadsmänniska. Hon hade nog aldrig sett fälgar förutom på zoo förut. Nu gillade hon inte varken djurparker eller naturprogram på teve. Det var således extremt längesen hon ens sett fälgar på bild. Kanske skulle hon bli skräckslagen. Fälgar är inte särskilt stora – ungefär mellan 40-60 centimeter i navhöjd – men de är snabba så det förslår. Javisst, de kan rulla genom precis vilken skogsterräng som helst utan att man hör ett knyst. Plötsligt rullar en fälg rakt in i vaden på en och det kan göra ont i flera dagar om man har otur. ”Det vill vi inte vara med om” försäkrade Miriam sin vän. ”Håll utkik efter fälgarna nu så går vi vidare fram till sänkan” Det var inte så att Camilla var skräckslagen. Inte alls, hon hade minsann gått i skogen förut. Det var bara det att hon aldrig hade gett sig iväg i jakt på fälgar. Hon hade aldrig gett sig iväg på jakt efter något annat än sig själv förut. Detta var lite skrämmande, var hon tvungen att erkänna. De båda vännerna kom fram till sänkan och såg ner. Där, längst nere bland mossorna, rullade en familj med fälgar omkring långsamt. De hade förmodligen inte upptäckt sina besökare ännu eftersom ingen av fälgarna hastat iväg ännu.

Jag har funderat i ett års tid vad jag ska köpa i julklapp till pojkvännen. Går ni också omkring lika länge och funderar på sådant? Jag riktar mig då alltså till alla där ute som har en käresta av manligt kön att ge gåvor till. Så är det i alla fall för mig. Jag ska berätta lite mer om det. Vi har inte varit tillsammans särskilt länge, det ska sägas. Faktum är att våran senaste jul även var vår första. Vi träffades under sommaren 2020 och firade jul ihop redan uppkommande december. Den firades hos mina föräldrar och det hela var väldigt fint. Det var alltså första gången jag köpte julklapp till min pojkvän. Saken var bara den att jag inte kände mig så nöjd. Jag köpte ett presentkort på fotbollsmatcher i julklapp till min pojkvän. Ett kort som skulle räcka oss kanske 3-4 matcher, beroende på vilka platser vi valde att köpa. En himla fin gåva tänkte jag. Min pojkvän är väldigt intresserad av fotboll och därför tänkte jag att ingen annan julklapp kunde vara bättre. Dessutom ska tilläggas att jag själv inte är ett dugg intresserad. Jag har aldrig haft näsa för fotboll och går inte gärna på matcher. Den här gången ville jag dock offra mig lite för honom. Det blev inte direkt bättre när pojkvännen sedan frågade om han fick ta min julklapp och ge den till Nille. Nille är hans bästa kompis. ”Ja, men du gillar ju inte fotboll ändå? Vad spelar det för roll? Det var väl ändå julklapp till din pojkvän, till mig? Eller?”. Jag förstod delar av resonemanget men inte hela. Det var ju jag och han som skulle titta på fotbollsmatcher. Inte han och hans arbetslösa kompis. Det blev helt enkelt ingen lyckad julklapp till pojkvännen under vår första jul. Jag hoppas och tror att vår andra kommer att bli bättre. Detta förutsätter att jag kommer att hitta något som passar som julklapp till en vanlig pojkvän. Detta, i sin tur, förutsätter att jag hittar inspiration någonstans ifrån. Inspiration från er, kära läsare. Vad kan ni ge mig för tips gällande julklapp till pojkvän? Jag är idel öra!

Mina senaste projekt inom fasadrenovering i Stockholm. De undrar ni väl för all del hur de har sett ut? Eller har jag fel? Saken är den att jag, ganska nyligen, bestämde mig för att sluta. Att säga upp mig från jobbet inom fasadrenovering i Stockholm och satsa på textskrivande istället. Vad tror ni om det? Jag tar gärna emot era tankar och funderingar i kommentarsfältet som vanligt. Så, idag ska vi ägna oss åt något slags nostalgiskt återblicksfjäskande. Jag ska ge mig i kast att skriva om de senaste projekten inom fasadrenovering som jag utfört i Stockholm. Såhär har det alltså sett ut: Hantverkargatan Det finns få platser jag tycker så mycket om i huvudstaden som Kungsholmen. Särskilt starkt känner jag för Rådhusområdet. Därför var det en fröjd att höra att vi skulle få genomföra fasadrenovering på Hantverkargatan i Stockholm. Ett oerhört fint område. För att inte tala om byggnaderna som finns där. Att få förtroende att utföra fasadrenovering på en av Stockholms finaste byggnader var verkligen hedersamt. Vi skulle inte göra bort oss heller. Faktum är att just detta projekt blev en språngbräda in i framtiden. Högalidsgatan Om Hantverkargatan är Kungsholmens finaste gata så är Högalidsgatan en av Söders vackraste. Här skulle vi få äran att genomföra fasadrenovering i Stockholm på en riktig gammal söderkåk. Det var en upplevelse. Ja, inte för att området är vad det var bara för 20 år sedan. Det var i alla fall oerhört fint. Som om inte det vore nog så var det dessutom en mycket fin månad att ägna sig åt fasadrenovering i Stockholm. Vi gick och badade på Långholmen efter jobbet varje dag. Nybrogatan Det låter väl som att vi bara får genomföra fasadrenovering på Stockholms finaste gator. Jag tycker nästan att det känns så också. Särskilt om jag funderar över just de senaste projekten vi arbetat med. Nybrogatan känner de flesta till. Det var varken en tråkig gata att utföra projektet på eller att gå ut på efter jobbet. Det blev väldigt mycket aw under just den här tiden. Detta skulle ni förstå om ni fick chansen att leverera fasadrenovering i Stockholm där också. En otrolig gata med otroligt folk. Särskilt under sommarmånader, under vilka vi genomförde detta arbete. Gav detta något? Jag återkommer gärna nästa vecka och berättar mer. Hör av er i kommentarsfältet om vad ni vill höra om. Jag svarar som vanligt på allt.

Har du ett iphone 6 mobilskal och du vet inte riktigt vad du ska göra med det, förutom att använda det som ett mobilskal till iphone 6 då förstås. Då har jag en alldeles utmärkt idé som du själv kan ha roligt med eller glädja nån annan med i present till exempel. Du behöver såklart ett iphone 6 mobilskal (man skulle kunna tro att det går bra även med ett annat skal, men jag måste starkt avråda från allt annat än dessa för ändamålet optimalt utformade föremål). Du vill även ha lim, några glasspinnar och lite tyg. Helst vill du ju ha ett snyggt tyg som matchar ditt snygga iphone 6 mobilskal, men det mesta kan funka i nödfall. Du kan även ha användning av en skvätt färg, förslagsvis nånting vattentåligt. Av ditt iphone 6 mobilskal och dessa tillbehör ska du nu bygga en båt. Du använder pinnarna till mast, åror och kanske bänkar eller en kajuta, sätt fast dem med lim på iphone 6 mobilskalet. Vill du göra det ordentligt målar du dem först. Färgen kan du även använda till att skriva ett namn på ditt iphone 6 mobilskal som numera är ett ståtligt skepp. Tyget är såklart ett segel, på masten av glasspinnar. Du kan även göra en flagga av det. Bygg ihop allting efter eget huvud, försök att inte limma fast dig själv, det är inte jättesmidigt att gå runt med en iphone 6 mobilskal/båt fastklistrad på handen, men du gör förstås som du vill.  Nu har du en jättecool båt istället för ett mobilskal till iphone 6, och är redo att ge dig ut på äventyr med den. Har du inget badkar så får du ta dig till närmsta dike, men akta dig för sjöodjuren. Du kan imponera på kvarterets ungar, eller göra en youtubevideo om ditt ombyggda iphone 6 mobilskal som nu seglar på de sju haven. Eller så kan du som sagt ge bort den till nån som du tror kommer uppskatta detta mästerverk och den geniala återanvändningen av ett mobilskal från iphone 6, du har säkert ingen brist på sådana personer i din närhet. Du kan ju göra fler så ni kan tävla mot varandra med dem. Se isåfall bara till att bunkra upp med nog många iphone 6 mobilskal så ingen blir utan.

Jag har alltid gillat att uppdatera mig. Vissa skulle säkert säga att detta är en smärre överdrift. De skulle kanske säga att jag nog, som de flesta andra, tenderar att fastna i gamla hjulspår. Att jag är förändringsovillig och så vidare. Om jag får göra en egen bedömning så är jag i alla fall en person som tillåter sig själv att förändras. Så är det med den saken. För ett tag sedan köpte jag en ledramp till min bil. Jag anar att det finns ganska många av er läsare som aldrig hört om detta förut. Därför kommer jag nu ge en snabbare genomgång av ledrampen. En ledramp är en uppsättning av extraljus som man kan sätta på bilen. Det finns olika lösningar för olika modeller. Som jag förstår kan man dessutom ha ledramp till annat än just personbilar. De kan anpassas för såväl lastbilar och bussar som motorcyklar och även andra typer av fordon. Det finns en ganska stor efterfrågan på denna typ av produkt. Därför utvecklas de ständigt och det finns många olika varumärken som gett sig in i kampen om kunderna. En ledramp är en bra idé för såväl körsäkerheten som för utseendet på bilen. Detta kommer jag att berätta mer om strax. Känner ni att ni har kött på benen när det gäller ledramp nu? Jag är nyfiken på att veta vad ni, efter denna beskrivning, känner angående produkten. Jag ber er därför skriva i kommentarsfältet vad er känsla om ledramp är. Är det något ni skulle kunna tänka er att införskaffa till er bil? Jag är tacksam för svar! Det finns två uppenbara fördelar jag sett med införskaffandet av ledramp. Dessa är som följer: Mer ljus, mer säkerhet Dess ursprungliga syfte är också den starkaste anledningen till att jag rekommenderar den. Det extra ljuset. Särskilt påtagligt är detta förstås när man kör på de vägar jag kör. På landsväg skadar det verkligen inte att ha mer ljus. Detta fixade min nya ledramp till mig. Mycket tacksamt. Ett fräscht utseende Detta grundas mest i vad andra har sagt till mig. Jag har fått många komplimanger för min ledramp. Både arbetskamrater, vänner och familjemedlemmar har påpekar att bilen fått ”lite mer riv i sig”. Jag vet inte riktigt vad det betyder men jag är säker på att det är en komplimang. Jag delar inställningen att den har fått ett upplyft utseendemässigt, helt klart! Det om det. Är det något ni vill läsa om framöver? Säg till! Era ord är min lag.