Admin

Erroll stod ute på uppfarten till huset. Med rak rygg för att undvika ytterligare ett ryggskott så stod han med slangen i ena handen och den andra i byxfickan. Han tittade på vattenstrålen som landade på motorhuven och siktade sedan på bilens andra delar. Det var avkopplande tyckte han. Att tvätta bilen gav honom ett lugn som inget annat. Det var så lugnt och skönt att bara stå… En gäll röst bröt den annars så fridfulla tystnaden. Erroll såg sig om och försökte lokalisera ljudet. Han kunde inte röra nacken särskilt snabbt så det tog lite tid. Rösten, mindre tålmodig än han själv, hördes igen: Källan till ljudet var grannen, Peter Haraldsson. En jobbig jävel, ansåg Erroll. Bad alltid om en massa tjänster. Så även nu, skulle det visa sig. Erroll skrattade till eftersom han var helt övertygad om att det var ett skämt. Man frågar inte en granne man knappt känner om hen kan flytta tunga maskiner i tre timmar. I alla fall så frågar man inte så i Sverige. Här låter vi varandra vara, inte sant? Det var tyst i ett par sekunder. Sedan ropade Peter: ”Va?” som om han inte hört vad Erroll sa. Han upprepade därför: Peter såg ner i backen, tittade bort åt höger och åt vänster. Sedan mumlade han någonting. Erroll ropade och bad honom upprepa sig. Peter andades in och tog i för full hals: Jävla surpuppa.

Nu skulle det börja. D-dagen var här i och med att Fredrik nu påbörjat sitt nya jobb, sin nya framtid, inom kundtjänst. Nu skulle alltså ytterligare ett steg mot detta komma. Nämligen det steg som innebar att han skulle ta sitt första samtal. Han var 25 år och hade aldrig varit särskilt bekväm med att tala i telefon. Inte den bästa förutsättningen för att börja arbeta i kundtjänst, kanske ni tänker. Ni tänker alldeles riktigt och det var precis det som Fredrik själv satt och kände. Han hade både bett om att få gå på toa och om att fylla på sin kaffekopp för att smita undan innan första samtalet. Nu fanns ingen återvändo längre. Folks blickar började bränna från alla håll, inte minst den till synes bestämda chefen han fått. Nu skulle han svara. Nu skulle han börja arbeta med kundtjänst. Fredrik hoppade till när telefonen ringde. Detta trots att det var en ganska låg signal. Han fick en ryggdunkning av chefen som lovade att det skulle gå bra. ”Det är nervöst att jobba i kundtjänst för den som aldrig tidigare gjort det” garanterade han. ”Men sen lär man sig kundtjänst som konst och då är det som ett rinnande vatten” fortsatte han. Lite magstarkt, hann Fredrik känna, at kalla kundtjänst för en konst men det var knappast något han skulle kommentera nu. Nu skulle han fokusera på att ta sitt allra första samtal. Tankarna snurrade runt i huvudet och han hoppades på att det skulle bli ett lätt samtal. Han hade nämligen hört, i förberedelsen för samtalet, att det kunde komma sådana. Någon som slarvat bort sin faktura och bara vill veta bankgironummer eller så. ”Hoppas att det är en sådan kund och ett sådant första samtal” tänkte han. Headsetet var placerat över huvudet. Framför honom stod tre kollegor vilka han precis nyss hälsat på. Bakom honom till höger stod chefen och till vänster, ungefär 2 meter bort, stod någon vars roll Fredrik inte riktigt förstått än. Var hon bara någon alltiallo på stället, eller vad var det frågan om? Han hann inte grotta ner sig i funderingen för nu var det dags att svara. Fredrik harklade sig och upprepade meningen, den här gången med 0,75x hastigheten. Personen bekräftade att det var just det hon tänkt att han sa och började presentera sitt ärende. Fredrik försökte låta lugn i sitt första samtal i kundtjänsten, men svetten började pärlas i hårfästet.

Freja hade inte arbetat med fasadrenovering i Stockholm särskilt länge vid det här laget. Inte alls. När hon funderade över det kanske hon faktiskt var den i Stockholm som jobbat med fasadrenovering kortast tid. Förutom Johan då, såklart. Johan hade börjat jobba samma dag som henne. Den dag som var idag. Freja och Johan hade, vid det här laget, arbetat med fasadrenovering i Stockholm (av alla jävla ställen) i 4 timmar. Det var dags för lunch. Föga anade hon att ingen skulle vara kvar på kontoret för att äta lunch. Ingen förutom Johan stannade kvar. Han hade också tänkt att nog de flesta tog med sig matlådor. Det hade ingenting med varken fasadrenovering eller det faktum att de jobbade i Stockholm att göra. Det var bara en magkänsla från båda två. Nu satt de där, i lunchmatsalen och tycktes inte ha något annat alternativ än att tala med varandra. Freja var blyg, det skulle verkligen sägas. Hon hade alltid haft svårt att smågaffla med människor på det sätt som många tycks vara bekväma med. Det var komplicerat, tyckte hon, särskilt då man inte känner sig hemma på en arbetsplats och inte känner någon. Hon hade precis flyttat till Stockholm och börjat med fasadrenovering. Som om inte det var komplicerat nog så hade hon alltså nu satts i ytterligare en knivig situation. Hon oroade sig en del för hur det skulle gå. Vad hon inte visste var att Johan – hennes nya arbetskamrat tillika nybörjare på både Stockholm och fasadrenovering – kände likadant. En harkling besvarades av en annan. De första 20 sekunderna (Freja räknade) var smärtsamma. Det enda som hördes i matsalen var ljudet från mikrovågsugnen och locket som hamnade på sned därinne. Tillslut var det Johan som tog ton, strax efter plinget som berättade att köttfärssåsen var varm. Hon hade en dålig ovana att avsluta meningar med ordet ”så”. Ett jävla otyg var vad det var. Snart märkte hon dock att Johan gjorde likadant och det var, på något sätt, lugnande. Kanske var det han som skulle göra fasadrenovering i Stockholm till något trevligt. Hon anade inte hur rätt hon hade.

För er som följt bloggen den senaste tiden kommer det säkert inte som en överraskning att texten idag handlar om vår flytt. Till er som läst bloggen, och därmed lärt känna mig, under en längre tid kommer det högst sannolikt inte heller som en överraskning att inlägget heter som det gör. Mycket riktigt, det sket sig när vi skulle boka transport. Idag ska jag berätta just om hur det gick till. Allt börjar med en fråga som egentligen borde trigga mig till att göra just det: boka transport. Jag kände där och då att jag måste bli bättre. Det måste ske en förändring. Jag kan inte glömma bort saker hela tiden, särskilt inte viktiga saker som påverkar familjen. Att boka transport ifrån våra livs största flytt borde stå högt i kurs. Det borde finnas på prioritetslistan, högst upp. Ändå är min reaktion på frågan om bokad transport… märklig? Jag hade inte bokat transport. Det var en ren lögn från min sida. Varför? Det vet jag absolut inte. Jag antar att det handlar om stolthet. Hur man kan vara stolt över att ljuga om att boka transport – något som är helt avgörande för att flytten ska gå sömlöst – ja, det kan man fråga sig. Jag ställde ner lådan jag höll i och begav mig till övervåningen där min telefon låg. I min telefon finns en kalender i vilken jag kan sätta påminnelser och nu var det dags att sätta en på att boka transport. Jag kunde inte skjuta upp det längre, och varför skulle jag egentligen? Det var väl bara att göra. Det var väl bara att lyfta luren och kontakta budfirman av vilka vi ville boka transport? Jag tog sex trappsteg i två steg, blickade höger och såg tavlan på min frus familj hänga snett. Jag försökte slå bort tanken och tog några kliv i flera kliv till. Sedan stannade jag och tog ett djupt andetag. Jag skulle bara rätta till den. Det skulle gå på nolltid. Detta skedde snabbt och jag började gå uppåt igen. Nu skulle jag boka transport. Ingenting skulle få hindra… Jag skulle bara kolla detta och sedan skulle jag boka transport. Ja, ni förstår förstås hur det gick. Åtagande på åtagande gjorde att jag aldrig nådde fram till min telefon. Jag fick aldrig möjlighet att boka transport den gången heller. Sedan kom dagen då transporten skulle ha varit bokad. Nästa vecka ska ni få höra hur det gick. Ta hand om er så länge.

Ja, intresset för förra inlägget har inte direkt varit svalt. Det kan man inte anklaga det för. Man skulle till och med kunna säga att intresset för inlägget om blomsterbutiken väckt intresse. Väldigt stort intresse, faktiskt. Faktum är att jag nog inte sett ett större engagemang angående något av mina inlägg någonsin. Frågorna om blomsterbutiken har vällt in och jag kommer nu att besvara några av de vanligare. Jag hoppas att det ger ytterligare klarhet i detta märkliga projekt, och jag uppmanar alla som inte fått sina frågor om blomsterbutiken besvarade att höra av er i kommentarerna. Låter det bra? Då kör vi. När bestämde ni er för att öppna blomsterbutik? Frågan kan besvaras på flera olika sätt. Vi bestämde oss för att öppna blomsterbutik redan för 10 år sedan. Sedan blev det förstås inte aktuellt förrän nu, men det har alltid funnits i bakhuvudet i våra liv. Vi visste att detta på något sätt tillhörde våra öden. Det var något vi skulle göra förr eller senare. Ett annat, kanske mer verklighetstroget, svar på frågan är förstås att vi bestämde oss för blomsterbutik i våras. Jag hade tröttnat på mitt jobb och det hade min sambo också. Det var knappast första gången som det hände men den här gången kändes det som att stjärnorna låg i perfekt linje med varandra. Vi sa inget först men båda visste att det var nu vi skulle ta chansen. Chansen att starta den där jävla blomsterbutiken. Sagt och gjort! Är det mycket att tänka på när man ska starta blomsterbutik? Tro mig, det är så mycket att tänka på att vi håller på att gå i taket. Jag menar; vi var väl förberedda på att det skulle vara så men ändå är vi överrumplade på något sätt. Jag antar att det alltid är jobbigt att starta verksamhet men blomsterbutik adderar ytterligare en viktig aspekt. Det är att man arbetar med varor som är väldigt kinkiga. De kräver olika mängde vatten, olika jord, olika gödning, olika ljus och olika temperaturer. Detta, som ni kan förstå, är ganska krångligt. Ska det bli roligt? Ja, det ska bli superkul! Ursäkta språket, men jag är så jävla taggad på att testa på något nytt i livet. Ni vet, se lite vad man klarar av. Jag tycker att det är både spännande och skrämmande. Det är både något jag velat göra länge och som jag räds något kopiöst åt. Det är tudelat att starta blomsterbutik och så ska det väl få vara! Fler frågor om blomsterbutiken? Ös på!

Jag tycker att det är väldigt bra att barn lär sig om sjukdomar i skolan. Det gör jag verkligen. Jag saknar helt och fullt kunskap om läroplaner och pedagogik osv – men jag kan med handen på hjärtat säga att jag stöttar det där. Det är bra att känna till för alla och lika bra att börja tidigt. Ja, sedan är ju frågan om exakt hur tidigt man ska börja. Det är detta jag har tänkt tala med er om idag. Jag har nu nämligen att göra med en 7-åring som tror att allting är symtom på järnbrist. Det är mindre skoj. Bakgrunden är alltså att de talat om sjukdomar och åkommor i skolan. Hennes lärare har då berättat, som ett exempel, att han har järnbrist och att det var vissa symtom som avslöjade det. Poängen var att man ska vara vaksam på symtom, på järnbrist och andra brister, men det var inte riktigt vad min dotter plockade med sig hem. Hon tog med sig en stor skopa oro för att jag också skulle ha symtom på järnbrist. Detta eftersom läraren och jag är i ungefär samma ålder. Så, nu får jag utstå frågor varenda dag. Min dotter är för liten för att ens förstå vad symtom är och jag är för okunnig för att ge en adekvat beskrivning. När vi skulle hoppa in i bilen sist så slog jag i tummen i den förbannade dörren. Jag gav ifrån mig ett läte och jag såg på henne att hon blev orolig, men hon sa inget. Inte direkt i alla fall. När vi sedan rullat ut på stora vägen kunde hon inte hålla sig. ”Är det ett symtom på järnbrist som du h..” ”Nej, det är inte ett symtom, jag har inte järnbrist – kära du. Du kan släppa det och koncentrera dig på att ha en rolig dag i skolan istället. OK?”. Jag försökte låta snäll men lät nog mest stressad. När vi sedan kom fram till skolan så halkade jag på en fläck precis utanför min dörr på parkeringen. Hon frågade då återigen om det kanske var ett symtom på järnbrist. Jag svarade ”Nej, inte ett symtom på järnbrist, men däremot ett tecken på att jag behöver nya skor. Hehe” Hon sprang iväg mot en klasskamrat och jag stack iväg mot firman. Jag visste att det inte skulle sluta där. Symtom på järnbrist skulle inte lämna hennes medvetande i första taget. Därför gjorde jag mig redo på fler frågor när jag skulle hämta henne om några timmar.

Låt mig ägna ytterligare ett inlägg åt det förflutna. Om ni inte ännu märkt detta så är det något jag gör allra bäst och mest. Jag ser tillbaka till en svunnen tid och ler mot det som varit. Samtidigt blickar jag framåt och räds det som ännu inte kommit. Så har det alltid varit och jag är tveksam till att något kommer förändras. Låt oss, kära vänner, besöka en tid då jag arbetade med besök. Jag utvecklade besökssystem på ett företag som på den här tiden var väldigt litet. När tiden sedan gick växte det sig större och, som jag förstår det, är det nu det mest välrenommerade företaget inom besökssystem – i hela Norden! Det är oerhört imponerande. Trots att jag inte har någonting att göra med besökssystem längre så ser jag detta som något väldigt häftigt. Eftersom det nu var så oerhört längesen som jag utvecklade besökssystem kan jag inte riktigt minnas vad jag tyckte om själva yrket. Däremot är det som det brukar med mig; nämligen att jag minns de personer jag arbetade med. De personer som jag, under tre års tid, utvecklade besökssystem tillsammans med på daglig basis. Idag vill jag höja ett glas för dessa personer som jag tyvärr tappat kontakten med sedan jag slutade. Jimmy var min allra närmaste kollega. Han kom från samma stad som jag. Vi visste vem den andre var även om vi aldrig riktigt hälsat på varandra. Det var lite stelt i början men det lade sig snabbt. Vi blev väldigt bra vänner och vi delade många intressen. Besökssystem var han dessutom en jävel på att ta fram, Jimmy. Vi blev ett mycket uppskattat team ihop, jag och han. Vi rör oss vidare till Martin. Killen som började som en kollega men som sedan blev chef över hela teamet. En märklig situation eftersom vi hade kommit varandra väldigt nära. Han var inte bäst på besökssystem. Det var andra som var mycket bättre. Däremot var han oerhört duktig på att få folk motiverade till att göra ett bra jobb. Jag är övertygad om att detta bidrog till att våra besökssystem kom att bli så bra som de blev. Jag rör mig vidare genom teamet och inser att jag kan hålla på i flera timmar. Tyvärr hinns detta inte med utan jag måste avsluta här. Om ni däremot har några frågor, om mitt team eller om de besökssystem vi tog fram: Tveka inte att höra av er i kommentarsfältet. Jag svarar på allt som är relaterat till tiden med besökssystem. Detta lovar jag dyrt och heligt!

Hemstädning i Stockholm alltså. Det är vad jag kommer att avhandla idag. Det blev så nu och som ni vet så har jag svårt att vika av om jag bestämt mig för att skriva om något. Det får helt enkelt bli så nu. Värre kunde det ha varit. Så, varför just hemstädning i Stockholm? Jo, det är förstås för att det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärta. Anledningen till att det ligger mig varmt om hjärtat är för att jag varit verksam därinom. Det var under tre år, ganska nyligt efter att jag flyttat till Sverige och Stockholm, som jag gjorde det. Det var bra. Jag minns det som en fin period då jag arbetade med hemstädning i Stockholm. Väldigt fina kollegor som i efterhand skulle bli väldigt fina vänner. Det var bra villkor och det gav mig tid att tänka. Något som jag, minst sagt, behövde under den här perioden. Det var härligt på något vis. Sedan visste jag alltid att det inte skulle bli hemstädning i Stockholm för resten av livet för mig. Eller, Stockholm skulle det bli men inte hemstädning som yrke. Efter det där åren inom hemstädning i Stockholm tänkte jag att det skulle få vara nog. Det fick räcka. Jag skulle röra mig vidare. Mot studier, mot framtiden. Jag började plugga på KTH. Det var verkligen ingenting som jag tänkte att jag skulle göra. Det kändes även så när jag väl börjat. Var det verkligen något för mig? Jag funderade i ett par månader men bestämde mig sedan för att hoppa av. Jag gick tillbaka till hemstädning i Stockholm, men bara för ett kort tag. Eller ja, det blev till slut ett helt år till. Efter ytterligare ett år av hemstädning i Stockholm valde jag att följa mitt hjärta. Jag började studera språk på SU. På den vägen var det och är det än idag. Jag skriver och jag skriver och jag slutar aldrig riktigt. Jag fortsätter så länge någon är intresserad av att läsa. Jag fortsätter förmodligen längre än så. Pennan är mitt svärd och orden är mina vapen. Lökigt men sant. Nu får det kanske vara nog med gammalt prat om hemstädning i Stockholm – eller vad känner ni? Tacksam för återkoppling om detta!

En kreativ process förutsätter ett antal olika komponenter. En av dessa viktiga, för att inte säga absolut nödvändiga, komponenter är att släppa taget. Att inte låta logiken styra utan bara släppa lös den kreativa tankeförmågan. Detta är vad jag lär ut när jag pratar om improviserat skrivande. Det är sådant skrivande under vilket man helt hänger sig åt fantasin, den omedelbara. Vi kan ta senaste kursen som ett exempel på hur det går till. Jag gav kursdeltagarna i uppgift att skriva en berättelse om vad som helst. Precis vad som helst. Jag ombads sedan att göra detsamma. De valde ett tema till mig att skriva om och temat var husnummer. Ett husnummer är alltså ett sådant som pryder en fasad och vittnar om var i världen man befinner sig, helt enkelt. Det kommer säkert inte som en chock när jag säger att jag aldrig skrivit något om det förut. Faktum är att husnummer nog är en av de saker i tillvaron som jag sett flest gånger men mest sällan reflekterat över. De bara sitter där, eller hur?  Jag antog utmaningen. Klart att jag skulle skriva om husnummer. Jag kände mig inte nervös utan förväntansfull. Det var knappast första gången som mina elever vill att jag skulle demonstrera det jag lär ut. Det var dock första gången som ordet jag skulle tala om var husnummer. Maken till fantasi får man leta efter, till och med hos barn. ”Vi säger så” sa jag och satte mig ner vid min dator som fanns uppkopplad till projektorn. På tavlan bakom min rygg syntes sedan de ord jag skrev om husnummer. Det var en saga av bibliska mått. Husnummer som krigade mot varandra från varsin sida gatan. Ni vet, jämna respektive ojämna husnummer. Det fanns förstås en koppling till främlingsfientlighet här. Istället för, som för människor, att man krigar med utgångspunkt i hudfärg, språk och religion – ja, då krigade husnumren mot de vars siffra inte gick att dela med samma sak. Ett blodbad för att uttrycka mig milt.  Det kom en hel del skratt. Kanske de första skratt som husnummer i någon mening framkallat. Alltihop blev oerhört dumt, och någonstans är det ändå målet med kreativt skrivande. Det är så jag vill att det ska vara. Så jag vill att man ska känna när man går därifrån. Att jag ska kunna berätta en saga om husnummer och, genom kreativitet och gott berättande, engagera den som lyssnar på den. Det ni.

Man måste tillåta sig att fantisera lite också. Detta är den absoluta övertygelsen som jag och min dotter har när vi umgås. Vi berättar historier hela tiden och den ena är knasigare än den andra. Väldigt ofta handlar det om att någonting är tvärtemot hur det brukar vara. Ni vet, en värld där barn bestämmer och vuxna gör som de blir tillsagda. En värld där man ger pengar till en ATM istället för att ta ut dem. Såna saker. Sen senaste i räkningen av knas-världar som vi kommit upp med ska jag berätta om nu. Den tar nästan priset i konstighet. Detta är nämligen en värld där älgar är något som sitter på och skyddar hjulen på en bil. Fälgar däremot, ja det är ett djur som rullar runt i skogen. Dessa båda, ska sägas, ser precis ut som i vår helt vanliga värld. De har bara lite andra funktioner och egenskaper, särskilt fälgarna. Det är just fälgar vi ska fokusera på idag. Miriam och Camilla gick i skogen där de brukade vandra. Ofta gick de bara dit för att höra tystnaden eller titta på fåglar. Ibland bara för att finnas till lite extra. Idag fanns ett tydligare mål med promenaden; de skulle nämligen leta efter de fälgar de hört fanns i området. Det var lite läskigt, det tyckte särskilt Camilla som mer var en stadsmänniska. Hon hade nog aldrig sett fälgar förutom på zoo förut. Nu gillade hon inte varken djurparker eller naturprogram på teve. Det var således extremt längesen hon ens sett fälgar på bild. Kanske skulle hon bli skräckslagen. Fälgar är inte särskilt stora – ungefär mellan 40-60 centimeter i navhöjd – men de är snabba så det förslår. Javisst, de kan rulla genom precis vilken skogsterräng som helst utan att man hör ett knyst. Plötsligt rullar en fälg rakt in i vaden på en och det kan göra ont i flera dagar om man har otur. ”Det vill vi inte vara med om” försäkrade Miriam sin vän. ”Håll utkik efter fälgarna nu så går vi vidare fram till sänkan” Det var inte så att Camilla var skräckslagen. Inte alls, hon hade minsann gått i skogen förut. Det var bara det att hon aldrig hade gett sig iväg i jakt på fälgar. Hon hade aldrig gett sig iväg på jakt efter något annat än sig själv förut. Detta var lite skrämmande, var hon tvungen att erkänna. De båda vännerna kom fram till sänkan och såg ner. Där, längst nere bland mossorna, rullade en familj med fälgar omkring långsamt. De hade förmodligen inte upptäckt sina besökare ännu eftersom ingen av fälgarna hastat iväg ännu.